Eller berättelsen om mig och mina åsikter.
Tja, tänkte uppdatera lite och passa på att göra lite snygg smygreklam.
Arbetar just nu på ett väldigt hemtrevligt värdshus i Gusum. Är lite vaktmästare med vissa kontorsjobb, typ systemutveckling och administration. Klassiker. 
Så om ni åker E22:an mot Valdermarsvik och behöver ett bra, billigt hotell så rekommenderar jag Blå Kustens Värdshus.
På väg ut till vildmarken med mina närmaste, fan vad slö jag har varit under 2009, inte skrivit mycket osv.
Ska verkligen försöka till nästa år.
Aja, på med kavajen, nu ska det åkas!
Jag skrev det här för kanske ett år sen men jag publicerade det aldrig. Helt nyligen fick jag skäl att titta på det igen. Och här kommer det nu, ett inlägg jag måste bli av med. Mycket nöje.
En gång i tiden byggde jag mitt liv på dig. Alla mina värderingar, alla mina murar, alla vapen och försvar skapades för att du bodde i mitt hjärta.
En gång i tiden slöt jag mina ögon och öppnade dem bara för att beskåda dig. För varje ögonblick tillhörde dig.
En gång i tiden lämnade du mig. Alla tårar jag fällde då skapade ett hav jag ville drunkna i, liksom jag brukade drunkna i den blick som jag nu saknade.
Efter den tiden var jag vilse en stund, mina tankar var alltid hos dig, men du var inte här. Kan man klandra mig för att jag var ekade och repeterade samma tankar?
Mina vänner och min familj tröstade mig, med sin existens gav de värme, med sina ord gav de styrka. Och jag växte igen, och byggde upp ett nytt liv. Men ändå var tankarna hos dig, jag ägde dem inte.
Jag hatade den tiden för att det kändes som att jag aldrig kunde komma över dig.
När jag äntligen var stark nog att tala igen, när tankarna på dig var värdelösa och inte längre spelade någon roll. Då kom du, förklädd, till mig. Du hånade mig, du skrattade åt mig och du gjorde allt för att såra mig igen. Och jag såg med en gång att det var du.
Men jag brydde mig inte. Jag låtsades inte om att du fanns, för jag var stark igen. Och den borg jag byggde runt dig som var mitt liv var nu nedriven och övergiven, och jag hade inga skäl att återvända.
I min nya borg såg jag ibland mot fältet där den gamla brukade stå, jag skäms inte för detta. Och ibland kunde jag skymta dig där, irrande bland ruinerna, sparkandes på stenarna som än gång kallades vi.
Än idag går du omkring där ibland, och spottar och fräser. Bevisen för detta finns här.
Jag är lycklig nu, men jag fäller ännu tårar för att du fortfarande har så mycket ilska och sorg i ditt hjärta. Och även om du väljer att tycka att du aldrig kan förlåta mig, så har jag redan förlåtit dig. Och har den tanken i ditt hjärta:
Säg mig, vem är det som egentligen har gått vidare?
Jag begår självmord varje dag.
Med en sån ljus och lättsam öppning måste jag ju nästan förklara mig. Nej, jag är inte inne i någon depression, jag mår faktiskt riktigt bra, men jag tänkte fånga ögat på läsaren direkt.
Egentligen är det inte helt rätt att använda sig av en sådan liknelse med tanke på att definitionen för självmord är att man mördar sig själv och således slutar att leva men hela trädet och alla dess grenar ser olika ut beroende på vem som sitter i dess skugga, och när de gör det att jag tänker envist fortsätta med liknelsen.
Jag kör över hela publikum med min lövblås och när jag rensat sitter det bara fetton kvar som den inte orkade lyfta. Folk som vänder kappan efter vinden är redan med på noterna men ”fettona” ska jag prata vidare med, det är ni som är värda besväret, även om många av er inte lyssnar utan är så nerkörda i uppgiften att bli fetare av ego-godiset som bara består av kolhydrater i form av inskränkta tankar och fett i form av riktigt kass självdistans, men å andra sidan kan det vara svårt att ha en sådan distans när man sitter bredvid sig själv.
”Yo momma”-skämt? njae, men en kul liten twist i alla fall, nu kör vi!
Jag vaknade nyss med den vanliga ”hoppas jag slipper stekas levande i morgonsolen”-ångesten men insåg snart att soufun (frostig luft) är här. Och den tiden på året gör mig helt jävla lyrisk.
Jag mår så mycket bättre nu efter en månad på K2 (inte berget).
It’s fucking nice to be me.
Livet har farit fram med mig, kastat mig som en vante och nu verkar jag ta fart ännu en gång för aqtt förhoppningsvis landa ett tag. Önskar att det kunde sluta blåsa en liten stund så jag hinner slå rot.
Känner mig som ett maskrosfrö.
Jag har precis fått diagnosen PTS (Post-Traumatisk Stress) och genomgår nu en behandling där 3 tomtar ska försöka plocka isär mig och sätta ihop mig till en fungerande människa. Tankarna flyger och far men nu har jag ett namn på min fiende och jag vet hur han ser ut, så nu vet jag hur och var jag ska attackera och hur och när jag ska parera många av hans slag.
Du skapar dina egna förutsättningar. Genom att första en sådan enkel sak som ”orsak och verkan” kan du parera slag som kommer åt ditt håll innan de ens börjat accelerera.
Vi köpte en förväntan, vi skapade en värld. Vi skapade reglerna och ramverket och målade tavlan, ändå förstår vi inte vad vi har gjort. Vi famlar i mörkret efter ett svar på en fråga vi aldrig ställde. En fråga som inte ens existerar.
Vi lade grunden för oss själva, men snubblar ändå.
Vi köpte en lycka, men sålde den. För vad?
Vi var upplysta av ett ljus vi själva målat i tavlans motiv. Vi ser ju för fan vad den föreställer.
Jag tar steget. Jag famlar inte, jag håller i penseln och jag målar… Jag målar och jag förstår vad jag målar.
När du står på min plats, framför tavlan med en pensel i handen, så ska vi måla tillsammans.
Tills dess är du mitt motiv. Jag skapar dig.
Förstår du inte innebörden av det här väldigt flummiga inlägget så kan du bara betrakta det som flummighet, det gör inget 
Men om du verkligen förstår det, så vet du vad du borde göra.
Jag har precis börjat med PHP igen, eller inte precis men rätt nyligen.
Så jag har f.n ett par bollar i luften som förhindrar mig att sitta och filosofera om hur skum världen är. Dessutom har jag tagit upp japanska studierna igen och förbereder mig på att eventuellt flytta till Paris i vår, såvida det inte blir japan trots allt.
Men det ska till lite mer säkra kort för att jag ska slänga mig på ett plan dit… Paris kan jag i varje fall chansa lite på eftersom jag har vänner där som kan lösa eventuella problem som kan uppstå i samband med en sådan migration. Det är lite som när jag bytte till linux, hade nog inte vågat om jag inte haft Nik på MSN som jag kunde spamma dagligen med frågor.
En sak som är lite rolig är att jag ahr hela livet fått höra ”tror du att någon kommer komma och knacka dig på ryggen och erbjuda dig ett jobb?” jobbigt, farsan, men det var så det gick till
Så det medför ju såklart att bloggen hamnar i tredje, fjärde hand, vilket kanske är lite synd. Men å andra sidan kanske ni får läsa inlägg om mitt liv i Paris, alt. Kobe.
*Exalted*
Lite inaktivt nu, men det har sina skäl. 
Gott nytt år på er.
Innan du börjar läsa vill jag bara varna för lite ”elakheter” i form av mina åsikter om folk och fä. Åsikterna är de jag hade ”förr” och gäller förmodligen inte längre men, å andra sidan, kanske de gör det.
Jag är också full medveten om att jag inte är någon ängel, och man tycka att eftersom jag inte är felfri, har jag ingen rätt att påpeka andra fel. Men då har man inte fattat vad som är skillnaden mellan åsikt och fakta. Bara för att jag säger att nån är slut i huvudet, behöver det inte vara så, eller hur?
Hur som helst står jag för vad jag tycker och tyckte.
Aja då har jag sagt det.