Igår kväll var det som vanligt måndags TV som gällde. Först ut var Magnus Betnér i programmet ”I ditt ansikte” på femman tätt följt av Dexter på TV6.
I ditt ansikte handlade igår om svenska herrföreningen ”Ärtans Vänner” – ett gäng gamla stofiler som Betnér uttryckte det ”smet från jämnkningen på 70-talet”. De satt och käkade knäckebröd och lyssnade på dragspel. Betnér levererade som vanligt men jag hann knappt se det sista föränn det var dags att besöka min favoritpsykopat Dexter.
Hela grejen med Dexter för mig handlar om associationsidentifieringsgillande. Långt ord det där. Man kan säga att jag gillar att titta på serien för att jag identifierar mig med någon eller något i den. I det här fallet Dexters emotionella skada. Jag menar inte att jag har den själv, även om jag trodde det ett tag, utan att den ligger mig nära eftersom hela teorin om att imitera känslor har varit en av mina största tidsfördriv sedan många år.
Faktum är att jag började kolla på serien bara på grund utav det, sen fastnade jag, av andra skäl också, för den.
Hela konceptet bygger på att man är oförmögen att känna känslor. Man vet hur man ska reagera när man exempelvis är ledsen eller vad som skulle kunna få någon att bli det. Men man känner inte den faktiska känslan. Det är faktiskt inte helt ovanligt.
Oförmögen att känna känslor
Människor som lider av Aspbergers Syndrom (AS) har i regel svårigheter med just känslor. Jag har själv arbetat med många med AS och har på så vis fått en ganska stor insyn i deras vardag med syndromet som en liten black om foten.Det som är så skönt med AS är att man kan leva ett fullgott liv och fungera i samhället utan större problem. I många fall märker omgivningen inte ens av att någon har AS, såvida man inte vet vad man ska titta efter.
Hur som helst, min teori handlar främst om det medvetna imiterandet av känslor. När man är medveten om att man inte kan känna och därför utvecklar – helt medvetet – ett system för hur man ska bedra sin omgivning. Jag tror förvisso att folk skulle märka om någon i deras omgivning saknade förmågan att känna känslor, men det skulle förmodligen bara skriva av det som ett särfall eller att personen i fråga är ovanligt hårdför i sitt sätt. Jag tvivlar på att de skulle tänka ”Aha, den där personen är oförmögen att känna känslor”.
Jag tycker att hela grejen är intressant, så intressant att jag beslöt mig för att prova.
Mitt experiment
Jag kan känna känslor, jag kan bli ledsen, arg, kär, glad och alla de där känslorna vi drabbas av ibland. Jag kan känna saknad och jag kan förstå hur min interaktion med andra kan påverka deras känslor Men jag bestämde mig för att försöka stänga av detta under en tid och istället analysera vad känslor är och hur man kan få någon annan att tro att man känner något som man inte helt genuint känner.
Ilska var enkelt. Det rörde sig om väldigt primära saker som ansiktsuttryck och tonfall. När jag började med detta var jag dessutom 16 år gammal så mina ”labbråttor” var inte särskilt förfinade inom ämnet känslor. Sa man kort och gott ”Jag är fett lack!” med ett lagom aggressivt tonfall så funkade det.
Sen rasade det bara på, från att lära sig hur man ska se ut när man är kär till hur man ska spela överraskad. Det var lite som en självlärd skådespelarutbildning. Så långt var det här med imitation av känslor väldigt simpelt, men sen kom själva utmaningen. Att tänka 3 steg före.
Tre steg före
Problemet med en känsla är inte att du ska kunna visa den med kroppen, du ska även övertyga den du riktar in dig på att det är vad du verkligen känner. Därefter ska du även kunna kontra eventuella gensvar du får, allt i samma känsla.
Alltså:
- Skicka känsla
- Läs reaktion
- Kontra gensvar
Låter inte så krångligt va? Okej, tänkt att du ska göra alla tre saker i ett enda svep. Jag menar inte att du exempelvis ska skicka ut ilska, läsa rädsla och ledsamhet i reaktionen och kontra med förlåt. Utan att du ska veta vad reaktionen blir och vad ditt gensvar ska vara i så fall redan innan du skickar ut en känsla.
Det var det här som tog mig flera år. Och mitt emellan experimentet skulle jag dessutom känna på riktigt, eftersom man inte helt och fullt kan stänga av känslor, ens för ett experiment.
har ni någon aning om hur knepigt det kan bli att analysera hat samtidigt som man är genuint kär i någon? XD
Gjorde några misstag
Jag tänkte försöka vara lite uppriktig här. Jag gjorde bort mig många gånger med det här experimentet. Vid ett, och endast ett, tillfälle fejkade jag känslor för någon. Ung och dum som jag var insåg jag inte helt och fullt att man inte kan leka med folks känslor på det sättet. Flickan i fråga tog inte extrem skada av det, faktum är att hon kom över mig på rekordtid, men så läker ju även hjärtat fort när man är ung. Men det misstaget lärde mig mina viktigaste läxor: ”Tre steg före” och ”lek inte med folks känslor”. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har använt mig av den här metoden för att fejka kärlekskänslor för någon annan sedan dess.
Ett annat misstag jag gjorde, rätt ofta, var när jag inte hade så stor erfarenhet av steg 2 – att läsa reaktionen från andra. Jag åkte på ganska brutalt med stryk vid ett par tillfällen när jag hade räknat fel och fick en reaktion jag trodde jag hade kontroll över. Men rätt åt mig, där fick jag så jag teg.
Varför? Vad var syftet?
Man kan kanske tycka att hela grejen verkar abnormt störd, och många får nog bilden av mig som en slug, beräknande liten vessla som satt hemma och lurade folk med hjälp av känslor…
Det kan inte vara en mer felaktig bild av mig än så.
Jag använde mig av metoden för att göra så en enda gång, och aldrig sedan dess, och även om jag skulle kunna få folk att göra som jag vill eller lura folk att tro saker så är det absolut inte därför jag ens började med detta.
Så varför slösa massa tid på att lära sig om känslor? Ja, delvis så var jag väldigt nyfiken, sedan hade jag en del personliga skäl eftersom en person i min närhet hade AS och jag ville hjälpa den personen genom att sätta mig innanför dennes huvud och se världen ur det perspektivet. Sedan har jag alltid velat bli psykolog, så jag tänkte att det här kunde hjälpa mig att förstå framtida patienter. Att bemöta dem på ett individuellt plan och verkligen förstå dem, istället för att agera utefter inskolad metodik och teori.
Hur gör man?
Själva tillvägagångssättet fick jag klura ut allt eftersom, och det är något jag inte kan sätta ord på riktigt. kanske har jag en naturlig fallenhet för det? Jag kanske skulle ta och bli skådespelare istället för psykolog?
Jag tror att de flesta som går teater eller sysslar med skådespeleri på ett eller ett annat sätt utvecklar en sån här metodik med tiden. Jag valde bara att göra det av andra skäl än för att underhålla. Jag skulle rekommendera att gå en skådespelarkurs eller något sånt om du vill prova på det här.
Tankeläsare
…är jag inte. Jag är bara jävligt skillad på att läsa och analysera min omgivning, och tack vare det här experimentet har jag blivit oändligt mycket bättre på att förstå min omgivning. Så ironiskt nog fick min tillfälliga tillvaro i en emotionell isvak mig att bli en varmare människa. Nu behöver man kanske inte gå till ytterligheter som mig och dedikera nära 8 år av sitt liv åt det, såvida man inte är lika nyfiken och driven att förstå som jag är.
Men det ska sägas att även om man inte vill göra som jag, så bör alla försöka bli mer omtänksamma och förstående, sätta sig in i andras situationer och bli mer godhjärtade. Jag hoppas att jag inte skrämde skiten ur er med mitt nästan galna experiment och sanningen om det, utan att jag inspirerade er till att försöka förstå folk omkring er, istället för att avfärda dem som särfall eller kanske rentav skratta åt dem.
Skänk andra en tanke, den kommer tillbaka.