Jag har återigen drabbats av skrivblockad…

Då och då försvinner min musa iväg på semester, vilket hon med all rätt förtjänar med tanke på det enorma jobbet hon gör genom att hålla min galna hjärna igång. Det jobbiga med hennes tillfälliga obefintlighet är att jag tappar all inpiration, all motivation och all ork att skapa.

Just nu kan jag verkligen inte komma på ett enda ämne att skriva om mer än att berätta att det inte finns något att skriva om…

Hela idén med att jag skulle ha en musa kom till mig redan som barn. Varje gång jag skulel skriva något eller hitta på något så blev det lite skapat under processen, jag hittade på allt eftersom kan man säga.

När jag sedan läste om musor fick jag för mig att jag måste ha en sån. Nu tror jag inte att det sitter en halvnaken tjej bakom mig och viskar i mitt öra vad jag ska skriva, göra och säga, utan min musa är min fantasi, och den har alltid varit livlig.

Det är lite samma sak som när jag skriver i den här bloggen. Jag har miljoner ämnen jag vill skriva om men det är lite som om det är låsta dörrar framför dem, att jag inte kan formulera mig eller uttrycka det jag vill ha sagt. Men sen när jag kan det så är det som när man öppnar en kran, det bara forsar ord.

Det är också anledningen till att många av mina inlägg blir röriga och svåra att förstå, jag skriver och sen får det bli lite som det blir. Det är när jag försöker reda upp oredan som saker blir helt oläsliga.

Det finns teorier som menar att ens hjärna är som ens skrivande. Att om man skriver mycket korta, koncisa berättelser med stor verklighetsförankring så har man en avslappnad och metodisk hjärna som inte slösar så mycket energi på att experimentera med tankarna, utan sorterar in dem i sina fack och går till sängs.

Min hjärna är väl lite mer kaotisk, det är som ett riktigt ostädat kontor med papper överallt och ett gigantiskt arkiv för sortering in i minsta detalj. Det är välsorterat och allt har sin plats men av någon anledning tar jag fram ett par hundra papper om dagen för att granska dem och sortera om dem. Jag har alltid något nytt på gång dessutom så skrivmaskinen knackar ständigt. Ibland, när jag är riktigt full, kan jag nästan höra den.

Mjae, skämt åtsido, men det är mycket tankar, och allt hinner inte rinna ur mig så fort så att det blir tomt på mitt metaforiska skrivbord. Jag undrar vad som skulle hända om det någon gång blev det?