Det hände igen!

Jag började väldigt seriöst med bloggandet och hade en hel del att skriva, sen kom det en dag då jag helt enkelt slutade. Det blir alltid på det viset, och jag förstår inte helt varför.

Eller vänta lite, jag förstår visst varför. Jag måste sluta skriva ”jag förstår inte…” för det är inte sant, i alla fall inte i de flesta fallen…

Hur som helst är jag tillbaka nu, om än kanske tillfälligt. Jag vet itne riktigt vad jag ska skriva idag. Sitter just nu i arbetskläder och njuter av morgonen, börjar sent idag. Skönt.

Kanske måste jag bli lite mer sporadisk i mitt skrivande, bara skriva när andan faller på. Det jobbiga är att det händer för mycket i mitt liv för att jag ska lyckas tajma in när andan faller på och när jag har tid att skriva.

Jag har ett ganska långt inlägg på tangentbordsmotsvarigheten till mina läppar om personalia historium, min personliga historia. Om vänner och bekanta som har kommit och gått och hur lite jag saknar dem. Men det är för tungt att släppa den bomben i bloggen ännu. Det får vänta.

För övrigt mår jag faktiskt bra, mardrömmarna har avtagit markant och stressen lättar, jag är på väg genom livet igen, efter en liten semester i helvetet. Ångesten och aggressionerna släpper taget om mig och jag är åter en balanserad och sansad människa. Jag hoppas verkligen att saker håller sig på rätt kant, jag vill itne bli påminnd om det som har varit och åter igen störta ner i ett kvävande mönster av ångest, hat och mordiskhet, det är inte kul och det är fan inte hälsosamt.

Det förflutna gör sig påminnt, och den här gången blir det lite whack-a-mole över det hela. Stick upp huvudet, mullvadsjävel, så kommer jag drämma till dig med en liten gummiklubba och få hi-score för skiten. XD

Med kärlek, och hopp om att hinna skriva mer.

P. Hagelberg - I en klass för sig med madrasserade väggar och en krama-dig-själv tröja storlek L