Jag har aldrig varit rädd för döden.

Nu när vi öppnat dramatiskt och släppt en tung mening, kan vi väl fortsätta lite i samma anda.

All människor är rädda för något, det kan vara mörker, insekter eller döden. Jag har givetvis mina fobier, men de är mest skumma och subtila saker som har med känslor och sånt att göra. Jag är mer rädd för rädslan än för något speciellt objekt.

Just döden har jag aldrig varit rädd för. Jag har reflekterat över min dödlighet många gånger och egentligen aldrig reagerat på det. Visst är jag rädd för döden om den skulle drabba någon jag håller av, men för min egen del är döden väldig naturlig och nästan välkommen.

Det där lät ju jävligt emo.

Vad jag menar är att jag är inte rädd för döden, men jag fasar över att den ska drabba någon jag känner. Släktningar har ju dött i mitt liv, och det har väl inte gjort så fruktansvärt mycket faktiskt. Jag tycker att det är ledsamt såklart, men samtidigt ser jag det med ett filosofiskt lugn, det är naturligt, det kommer hända alla någon gång.

Min mormor är fruktansvärt morbid. Hon har gått och väntat på döden i många år nu. År efter år har vi fått höra att detta blir hennes sista julafton/födelsedag/midsommar etc. Jag tror inte att jag har blivit avtrubbad eller att jag slutat känna. Jag tror däremot att jag faktiskt inte har kännt något någonsin. Jag älskar min mormor utan tvekan, och jag kommer såklart att sörja henne när hon dör, men jag tror inte att det är så jäkla vettigt att måla fan på väggen eller sitta och hetsgråta i förväg.

Jag trillar vidare med en morbid mormor och en nästan iskall logisk inställning till döden.

Och när den dagen kommer då det är min tur, så vill jag inte bli sörjd.

Sörj inte min död, fira istället mitt liv.

Tänk vad icke-emo det här inlägget blev trots allt. :O