Människor har en sån otrolig ambitionsångest. Man ska lyckas med så mycket för att kunna räkna sig som värdig att leva. Normen för ”en dräglig” tillvaro handlar inte längre bara om att vara vid liv, hyfsad hälsa, ha mat för dagen, tak över huvudet och folk i sin omgivning som tycker om en. Nu ska man dessutom ”lyckas” i livet.

Jag tänker på framgång och liknande. Man ska ha ett bra jobb med hög lön, en snygg partner som fungerar som ögongodis åt omgivningen och man ska ha kontakter, inte vänner, som kan bidra med mer statussymboler till ens liv. För att inte tala om alla prylar man ska ha. Det är lite som att skriva omgivningen på näsan ”jag har det här, och du önskar att du hade det”.

De bevingade orden ”Flest prylar när han dör vinner” är realitet i dagens samhälle. Och medan vi går här och samlar på oss skräp vi inte behöver egentligen, glömmer vi hela tiden bort att balansen i världen är fruktansvärt ojämn. Man skämtar ofta om I-landsproblem i ett försök att skaka av sig skuldkänslorna för de riktiga U-landsproblemen.

Det sitter en 14 årig flicka i Sverige och gråter över att hon inte får ligga med den där snygga killen som är 18, samtidigt sitter en lika gamma flicka i Kongo och gråter över att den där 18-åriga soldaten precis har legat med henne – mot hennes vilja. Det är slagkraftig ironi som äcklar.

Dagens inlägg handlar trots ovanstående paragraf inte om orättvisan i världen, utan det är faktiskt ett mer personligt inlägg än så.

Jag har det ganska bra egentligen. Är för närvarande singel men det skulel jag kunna ändra på inom en dryg halvtimme om jag verkligen ville. Jag vill faktiskt inte. Men det handlar om personalia historium och är inget som jag orkar ta upp i dagens inlägg. Vidare har jag bra vänner, bra sysselsättning och jag klättrar på framgångsstegen sakta men säkert. Dessutom har jag bra livsmål och ambitioner, vilka jag strävar efter, så jag vare sig kan, vill eller tänker, klaga.

Men det gör jag. Varje dag har jag något nytt att gnälla på med min tillvaro, varje dag hittar jag på ursäkter att inte bry mig om saker. Vissa av dessa klagomål finns dessutom dokumenterade i den här bloggen, så såvida jag inte bestämmer mig för att radera dem innan jag publicerar detta, finns  de kvar som bevis. Jag är min egen åklagare, advokat och domare, speciellt i det här fallet.

Och jag är inte ensam om att klaga. Andra klagar på mig, jag klagar på andra, andra klagar på sig själva och på andra. Alla klagar, gnäller, whinar, tjuter, bölar… Kalla det vad du vill.

Varför nöjer vi oss inte? Varför letar vi fel i alla situationer?

Människan är en fruktansvärt destruktiv varelse. Speciellt gentemot sig själv. ta självmord till exempel. Vi är inte de enda djur som begår självmord men våra skäl för självmorden kan ofta vara väldigt konstiga. Häromsistens satt jag och pratade med en vän om just detta. Ponera att skälet till vår existens (även kallad ”meningen med livet”) är att säkra rasens (människan, homo sapiens sapiens) fortlevnad. Med andra ord: skaffa barn, se till att de överlever länge nog att skaffa egna barn, och sedan dö. Är det då inte märkligt att man tar livet av sig? Bryter man inte då mot själva meningen med sitt liv?

Nej. Det gör man nog inte, för när man tittar på skälen bakom just självmord ser man ganska snart att de följer reglerna. Gener som inte ska föras vidare elimineras, har man inget att tillföra det gemensamma målet som vi kallar meningen med livet, ska man dö.

Det här låter jävligt fascistiskt, men vad jag menar är att vi sublinimalt väljer ut gener som vi vill föra vidare till nästa generation i kombination med våra egna. Dvs, du kommer inte skaffa barn, eller kanske inte ens bli tillsammans med, en partner som du anser vara fel. Och om du av en händelse skulle göra det kommer du med stor säkerhet antingen avlägsna avkomman, avlägsna ansvaret eller avlägsna dig själv från situationen.

Med andra ord kommer du antingen:

1. Göra abort, eller i extrema fall mörda ditt barn. (jag anser inte att abort är mord, men det handlar inte om det nu, så ordpoliser, debattörer och bokstavsvändare hänvisas till andra webbsidor)
2. Fly från situationen, genom att göra slut eller bara rymma din väg.
3. Begå självmord.

Så man kan alltså begå självmord om man inte passar in i livets mening, Om nu livets mening är att säkra människans fortlevnad. Men hur är det med mord då? Kan man enligt ovanstående teori begå mord med samma utgångspunkt? Med det menar jag, mördar man individer som man själv anser inte passar i nästa generation, som spår i en avkomma. Alltså, har man ihjäl någon som man tror kommer att bli en dålig förälder, eller snarare har dåliga gener? Vad finns det för skäl bakom handlingar som motsätter sig meningen med livet enligt ovan nämnda teori?

Och om nu meningen med livet är att skaffa barn, varför har vi då sex utan att skaffa barn i processen, varför har delfinerna sex utan att bli gravida, alltså sex för nöjes skull?

Borde vi inte överösas med skuld när vi använder kondom, eller andra preventivmedel, om det nu finns någon sanning i teorin att man straffas när man motsätter sig livets mening? Kanske är det så enkelt att vi kan ligga med personer som vi inte vill ha barn med, personer som vi normalt skulle tacka nej till, under förutsättningen att det inte blir efterföljden graviditet. För att själva sexakten är att följa reglerna, och att sedan inte skaffa ”dåliga” avkommor är också enligt reglerna. Helt lagligt i lagboken om livets mening.

Så vi belönas istället. Genom att bli glada när vi får komma till. Sedan att inte använda preventivmedel och inte få barn som resultat är ju ännu bättre för självkänslan. Vi har dels följt lagen genom att ha sex, dels följt lagen genom att inte få ett barn vi inte vill ha, dock brutit mot den genom att ha det med någon som vi inte vill ha barn med. två upp och ett ner. Bara snabbräknat.

Jag skulle verkligen inte vilja jobba i den domstolen.

Människans destruktivitet är även den ett led i den stora planen. Man kan tycka att det är konstigt att vi förstör jorden när det är det enda hem vi har, och om vi inte kan överleva här pga att jorden inte längre kan föda oss, som ett resultat av att vi förstört den, borde då inte det vara att bryta mot lagen om livets mening?

Jag har inget tillfredsställande svar på den frågan, utan hänvisar till er läsare, ni får kommentera och skriva vad ni själva tror.

En idé skulle kunna vara att vi lever trots allt en generation i taget. Även om flertalet generation är vid liv samtidigt, så lever vi bara i vår generation. Vi har våra partners i denna generation, våra föräldrar i den förra och våra barn i nästa. Vår uppgift är att se till att barnen når våran fas i livet och när vi gjort detta flyttar vi upp till den generation som våra föräldrar befann sig i medan vi fortfarande strävade måt det målet.

Så vi lämnar alltså över ansvaret på nästa generation istället för att jobba för att göra deras tillvaro drägligare. När vi är klara med det uppdraget kan vi luta oss tillbaka, håva in pensionen och börja med människans favoritsysselsättning:

Gnälla.