Den senaste veckan har varit en ”återknyt gamla förbindelser”-vecka. Denna vecka och delar av förra dvs.

Allt gammalt har återfötts och strävar nu efter en liten tillbakablick om än aldrig så liten.

Allt började, för mig, med att Kenki ringde mig för första gången på väldigt länge, närmare året faktiskt. Vi hade glidit isär lite eftersom vi båda varit upptagna med annat under all denna tid. Vi bestämde att vi skulle ses och umgås lite snart och så var den förbindelsen återknuten till viss del.

Sen fick jag anledning att logga in på facebook för första gången på länge och såg då att inte mindre än fem riktigt riktigt gamla kontakter hade valt att lägga till mig, några hade dessutom skrivit ett klassiskt ”vad gör du nuförtiden?”-mail.

Och senast idag SMSade Bosse mig för första gången på länge och vi träffades faktiskt i person nu ikväll för första gången på mer än ett år.

Så det här fick mig som vanligt att fundera lite. Finns det något som händer i världen som gör att folk dras till varandra? Att man vill försöka på nytt? Kanske piffa upp gamla bekantskaper?

Jag förhåller mig som vanligt neutral och varken välkomnar eller stöter bort någon. Om det är en sån där klassisk ångestattack då man härjar om hur kul det var förr och att man borde ses igen, för att sedan glömma bort att ringa – åter igen – och glida in i den där frånskiljda vardagen… Då är det ju ingen större mening att vara helt hyper och glad över det.

Men menar man allvar, så behöver ju inte JAG ta någon aktiv roll i det hela mer än att faktiskt visa mig villig att återknyta lite och se vart det leder.

Men nu till flummigheten:

Jag tror att det finns någon slags kanal för gemensamma tankar för alla människor. Typ en telepatisk kanal där man kommunicerar ständigt utan att höra det. Ni minns kanske mitt inlägg om hjärnans uppdelning och så? Lite att den där kanalen ligger i det subliminala (jag stavade rätt på första försöket) dit ingen riktigt når. Och de som når så djupt försvinner ur det medvetna och kan således inte berätta om det för andra. Det ingår nog i vårt inbyggda och medfödda skydd mot tankar som skulle förstöra våra hjärnor om vi helt och full greppade dem, det att när man når det djupet inte kan visa/berätta det.

Jag ska fundera vidare i de banorna tror jag. Översjäl… gemensamma tankar… låter lite väl magiskt men något måste det ju finnas, och det finns med all säkerhet en helt logisk och vetenskaplig förklaring bakom.

Men nu är det för sent för att googla känner jag. Det är ju en dag imorgon också.

God natt, och tack för fortsatt intresse trots det långa uppehållet.