Nu har jag spenderat åtskilliga dagar åt att prata med folk i min omgivning om det här, och det är inte första gången jag funderar i den här riktningen.

Allt började med färgen gul. Jag vet inte varför jag valde just gul men det kanske var det som rent visuellt låg mig närmast när jag först tog upp ämnet, oavsett skälet så fortsätter vi i samma anda.

Vilken färg har den här raden?

Om du svarade ”gul” så hade du rätt, det var i varje fall meningen att du skulle se den färgen, ser du någon annan färg kan det bero på bildskärmsinställningar eller att du helt enkelt är färgblind, eller så är du precis skälet till varför jag tar upp ett så, till synes, löjligt ämne.

När jag var liten och skulle lära mig prata hade jag en liten bok med färgglada bilder i. Det var en bokstav på varje sida och en stor bild på något som började på den bokstaven, längst ner var det ett par rader om bilden.

På sidan med A var det en bild på en stor gul anka:

(Detta är inte inscannat från just den boken utan min egna artistiska tolkning av den, tro’t eller ej.)

Så i och med det fick jag lära mig att ankjäveln säger kvack och att den är gul.

Men vad är gult då? Hur kan man vara säker på att gult är gult? Att färgen vi kallar gul de facto är gul är ett ”empiriskt bevis” dvs. något som man har kommit överens om. Nu talar jag inte om att de sitter något råd och bestämmer vad som är vad riktigt men det är allmänt känt och accepterat.

Det sägs att hundar ser i en blånyanserad gråskala, alternativt blåskala, och inte i färg. Och färgblinda sägs se i gråskala med möjligen lite svag färgkontrast. Vad är gult för dem?

De har kanske även de, undantaget för hundarna då, suttit på dagis och läst en bok om att ankan är gul och säger kvack och lärt sig att just det visuella intrycket är gult. Jag ser det inte men det är det enligt boken, alltså blir det min sanning.

Ponera istället då att du sitter där och läser samma bok som mig, men du uppfattar istället färgen blå där jag ser det jag kallar gult. Bilden är densamma för oss båda, men din definition av gul är inte samma som min. Du lär dig alltså att det du ser som blått, är gult och det kommer aldrig att uppdagas för dig eftersom när jag pekar på en gul tröja och frågar vad det är för färg, kommer du att svara ”gul” eftersom det är vad du har lärt dig.

jag menar inte att du ska se faktisk blå istället men istället för det där ljusa, nästan lysande gul som jag uppfattar, ser du kanske en mörk, dov färg. Men vi båda lär oss att det heter gul, och så är det inte mer med det.

Kommer det nån jävla poäng med det här?

Ja, det gör det nog. Exemplet ovan blir nog lätt missförstått tror jag.

Perception och Skönhet

Vi ser saker olika, jo det är sant, förlåt om jag skakar om själva grunden i ditt universum nu. Vi har olika smak och tycke och vi har olika erfarenheter. Om du spydde när du smakade lakrits första gången i ditt liv, är det ganska troligt att du inte tycker om det även långt senare.

När jag jobbar och är ute och åker i lastbilen med mina medarbetare, som enbart är män, så brukar vi självfallet ägna oss åt viss beskådning av flickor. Jag är inte gammal och snuskig nog att göra det på det där lite suspekta gubbsättet och nästan våldta flickstackarn med tanken, men vi diskuterar såklart, i något grova ordalag, exakt hur snygg eller ful tjejen vi nyss såg var.

Det man märker i sådana här sammanhang är hur olika man tycker egentligen. Folk pratar om att det finns skönhetsideal och sånt men jag tror verkligen inte på det. Alla killar tycker inte om blonda tjejer med stora bröst. Men kanske ligger själva idealet i vad vi förväntas tycka, inte vad vi egentligen tycker.

En gammal slagdänga lyder ”Skönhet ligger i betraktarens öga” och eftersom jag formligen älskar att skriva ner, och publicera, självklarheter tänker jag hålla med om det. Men samtidigt ligger skönheten i omgivningens förväntningar. Om vi återgår till mina arbetskamrater så får jag ofta höra ”för fan hon var ju skitful! Du har ingen smak!” när jag gör en kommentar om att någon liten brunett med mysig bakdel trippar förbi. Kanske beror det på att hon inte hade större än B-kupa eller att hårfärgen var fel, men i regel får jag utstå en del kritik för mina val.

Det är inget fel på blondiner med stora bröst, så ta inte åt er där ute, det är inget fel på blondiner med små heller. Jag menar bara att min perception inte ligger i den generella omkörningsfilen i livet.

Så man kan fråga sig, varför föredrar jag brunetter före blondiner? Varför?

Jag läste nånstans att kvinnor dras till män som påminner om deras fäder, under förutsättning att de har haft någon och att han var någorlunda snäll och trygg mot dem. Använder man, som kille, liknande parfym som en utvald tjejs pappa ökar oddsen markant. Jag har sett och upplevt belägg för att den teorin stämmer och faktiskt inte så många fall där den inte gör det.

Kan man då säkert dra slutsatsen att killar tänder på tjejer som påminner om deras mödrar? Om man tittar på hur mina och mina vänners flickvänner ser ut och har sett ut genom åren, och jämför dessa med min mor och deras mödrar kan man med stor säkerhetsäga att det inte stämmer för fem öre och och påse bananer.

Så det måste finnas något annat system för män.

Men om det nu finns ett system för kvinnor, och ett för män. Och alla i världen ser olika ut, varför finns det då ett skönhetsideal för män att försöka fånga, och kvinnor att försöka vara?

Om vi använder en riktigt gammal webbsida som instrument, snyggast.com, och tittar på topplistan. Trilla in en minut där och titta på vilka som ligger högst upp på listorna, både killar och tjejer. Gemensamt för tjejerna är att brösten är stora och/eller väl synliga och för killarna att de har lite rufsigt hår, ganska solbränd hy och vita tänder…

Är det här skönhetsidealet? Då passar jag ju in som handen i handsken då. Jag har spretigt/rufsigt hår,  är faktiskt varken blek eller fet trots många timmar vid skärmen och tänderna är ganska vita trots te och kaffekonsumtion samt den ohyggliga ovanan att jag röker, dessutom är jag rätt muskulös pga mitt jobb.

Så varför är jag singel då? Jag är ju snygg! Borde inte det räcka?

Okej det här blir lite dumt, det att använda mig själv som exempel, för jag är singel för att jag faktiskt har valt att inte engagera mig i att skaffa flickvän.

Och jag har kvinnliga vänner med väldigt stora bröst som syns ibland. Och de är singel.

kan vi alltså räkna bort snyggast.com som trovärdig skala när man ska mäta skönhet? Är det kåthet som mäts istället. Att ju kåtare man blir av en bild, desto högre poäng? Det är svårt att se personlighet bara genom ett fotografi, även om en bild säger mer en tusen ord, så kanske är det därför de rent fysiskt tilltalande bilderna får högre poäng.

Standardfraserna

Några klassiska fraser när man frågar folk ”vad ser du först hos en tjej/kille?”, beroende på deras egna kön och med en presumtiv inställning att personen är heterosexuell, är bland andra: ”Jag kollar på ögonen” eller ”Utseende spelar ingen roll”. En annan fras är ”Man faller för utseendet men blir kär i personligheten”.

Okej, så utseende spelar ingen roll, eller fungerar bara som introduktion.

Jag tror att det är lite bullshit, för vad ser du hos den du älskar? Varför stannar du med den personen, detta givetvis under förutsättning att du har en livspartner, men om du inte har det:

Varför stannar någon du känner med sin fru/make/pojkvän/flickvän? Är det baserat på utseende?

Hur träffades de? OM man ska tro att man faller för utseendet och blir kär i personligheten så innebär det med andra ord att alla förhållanden i hela världen börjar med person A tycker att person B är snygg, det väcks ett intresse som leder till ett förhållande.

Om man är blind då?

Eller är blinda bara ett undantag? Kanske blir blinda aldrig ihop med någon?

Är alla människor ytliga? Får vi tidigt lära oss att vissa drag är snygga och ska eftersträvas?

Är ankan alltid gul?