Det är enkelt.

Jag har märkt att man medvetet ofta komplicerar saker för sig själv. Man kommer på svepskäl och dåliga bortföklaringar och i allmänhet komplicerar en situation så att man kan använda det som skäl för att inte göra något åt saken.

Man är slö, man väljer att inte motivera sig själv utan snarare demotivera sig för att slippa ta ansvar och konsekvenser av en chansing som går snett.

Varför gör vi så?

Jag gör det sen…

Ibland har man en jävligt dålig dag. Jag hade en senast igår. Det var en av de där dagarna då man är irriterad men man vet inte riktigt varför. Det finns i varje fall inget uppenbart skäl. Så man är snäsig, lite omogen och ganska så tråkig att vara med. Men även om jag var trött på det mesta och jävligt gnällig så gjorde jag ändå det jag skulle göra. Och det fick mig att tänka lite.

Jag är ju inget barn längre, även om jag verkligen kände mig som en sjuåring igår. Mognad bidrar ju väldigt mycket till hur man agerar och reagerar så anledningen till att jag faktiskt inte lät min tjurighet bestämma över mig kanske står att finna i att jag är vuxen nu?

Hur som helst kom det här upp ganska frekvent igår, det här med att göra det man ska. Min vän Kenki berättade om en bok: ”Svälj den fulaste grodan först” som handlar om självmotivering och insikt. Att när man har ett gäng uppgifter framför sig, så ska man ta den tråkigaste, jävligaste och värsta uppgiften först, i alla lägen där det är möjligt att välja. Men för en djupare insyn i vad boken handlar om får ni faktiskt läsa den, jag har inte gjort det än.

Men, tillbaka till ämnet, ofta väljer man att glömma bort den fula grodan. Antingen skjuter man upp den eller så kommer man på en förklaring till varför man inte ska bry sig om den. Dåliga ursäker i nio fall av tio.

”Det är komplicerat//Du skulle ändå aldrig förstå”

Hur ofta har vi inte sagt så när vi inte orkar förklara eller när vi inte vet hur vi ska göra det? Eller det lite klassiska meningsutbytet:

”Vad är det?”
”Inget”
”Men det är ju något, det ser jag ju på dig.”
”Nej, det är inget.”
”Men säg nu, vad är det?”
”Men det är inget”

Och det är ju något, det vet ju både part 1 och 2, men den tigande parten vill inte berätta, eller kan inte sätta rätt ord på det. Så den hävdar istället att det itne är något, varpå den frågande parten tjatar om att den tigande parten ska berätta.

Varför inte bara säga ”Jag mår inte bra men jag kan inte förklara hur eller varför” istället för att mer eller mindre förvänta sig att den frågande parten ska köpa det och låta personen vara?

Vi vet ju alla att man sätter sig inte synligt om man mår skit, såvida man inte vill att folk ska bry sig, ska fråga. Man vill berätta, man vill ha tröst och man vill ha uppmärksamheten. Vill man vara ifred så smyger man iväg så att det inte blir världens scen. Inte dramqueen-stilen och ger ett mycket ljudligt snyft innan man rusar iväg.

Så varför inte vara öppen med det? Varför ska man fjanta runt och låtsas som om allt är toppen när man vill prata om det?

Jag tror att man är mer sugen på trösten i det fallet än att faktiskt ta tag i skiten och börja behandla problemet. För när man erkänner att man har ett bekymmer, blottar man sig och det är det ingen som är helt bekväm med. Eller jo, det finns ju folk till allt men hur som helst.

Så det är så mycket enklare att låta någon trösta en och i och med det, skjuta upp bördan ett litet tag så att man mår bra för stunden än att jobba med problemet direkt. Ibland kan det handla om att det inte finns tid att ta tag i saken med en gång, men många gånger får man helt enkelt ta sig tid och svälja den fula grodan.

Konflikträdd

Som tidigare nämnt föredrar man att sopa skiten under mattan istället för att dra fram det i ljuset. Jag har redan dragit ”det är inget” biten. Ett annat exempel är skitsnack.

Varför snackar man skit om folk? Varför är människan så otroligt förtjust i skvaller och att höra om andra. Den förtjusningen är en del av skälet till varför du sitter och läser en blogg om någon annan och dennes tankar och vardag. I det här fallet mig. Jag behöver inte vara oerhört intressant, jag är inte du, och det räcker faktiskt.

Själva definitionen ”skitsnack” är ju att man säger något elakt om någon annan som det inte är meningen att denne ska veta att man har sagt. Där har vi den fula grodan i sammanhanget: Man har ett problem, man stör sig på något hos en person, och man måste få lufta sig och vill inte göra det inför personen.

Vore det inte otroligt mycket bättre att man tog det med personen i fråga?

Det gör man inte, för dels skulle det ju kanske lösa bekymret och då har man inget att snacka skit om och dels skulle man kanske hamna i en direkt konflikt som kan innebära fara för sin egna hälsa om personen i fråga inte tar kritiken på ett bra sätt och väljer att kontra på ett primitivt sätt.

Men jag anser att det beror ju lite på hur man lägger upp det hela också. Om jag skulle traska fram till någon med dålig andedräkt och håna, förlöjliga och påpeka det på ett väldigt utmanande sätt, så är det ju ganska naturligt att personen i fråga möter mig på samma nivå, alternativt sjunker lite under den.

Om jag däremot lade upp det lite finkänsligt, eller byggde en bra förtroendegrund med personen så att den inser att jag inte menar illa utan faktiskt försöker lösa något som jag upplever som ett problem och givetvis lämnar tråden öppen så att personen i fråga inte känner att jag försöker styra, ställa och betämma över denne, så är det betydligt större risk att problemet löses på något sätt och alla blir nöjda och glada.

Men för att detta ska kunna ske måste jag konfrontera problemet direkt och inte gå bakvägen. Om jag istället skulle sprida ett rykte om personens dåliga andedräkt, och den får höra det så kanske den blir pass generad att den börjar använda SB12 eller på något annat vis löser problemet, och visst, jag har lyckats lösa problemet men det kostade respekt. Dessutom riskerade jag mycket mer genom att gå bakvägen eftersom det är mycket lättare att få en modifierad version av en åsikt via ryktesvägen än om jag själv får formulera mig inför personen.

Båda lösningarna tar ungefär lika lång tid dessutom så det är ju en fråga om hur konlifträdd man är.

Ta tjuren vid hornen

Man måste faktiskt inte alltid göra det så våldsamt som det talesättet säger. Jag tror att med lite finkänslighet, uppriktighet samt omtanke och förståelse för motpartens känslor och värderingar, kan man förmodligen komma väldigt långt.

Man ska verkligen inte tro att man kan laga hela världen ensam eller att allt kommer att passa en själv. Att kompromissa, mötas halva vägen eller rentav släppa taget själv är minst lika viktigt som att våga hävda sig.

Om alla tänkte lite mer och vågade konfrontera ett problem, skulle förmodligen vi ha en lite trevligare vardag och vi skulle med stor säkerhet känna oss mycket säkrare på oss själva och ha en öppnare, ärligare relation med andra.

Och när man planerar inför konfrontationen kanske man inser att det inte är så jävla farligt ändå.

Det är faktiskt inte så komplicerat. Det kanske inte alltid är lätt… men det är alltid enkelt.