Livet har farit fram med mig, kastat mig som en vante och nu verkar jag ta fart ännu en gång för aqtt förhoppningsvis landa ett tag. Önskar att det kunde sluta blåsa en liten stund så jag hinner slå rot.

Känner mig som ett maskrosfrö.

Jag har precis fått diagnosen PTS (Post-Traumatisk Stress) och genomgår nu en behandling där 3 tomtar ska försöka plocka isär mig och sätta ihop mig till en fungerande människa. Tankarna flyger och far men nu har jag ett namn på min fiende och jag vet hur han ser ut, så nu vet jag hur och var jag ska attackera och hur och när jag ska parera många av hans slag.

Det här gick mig att tänka lite, som vanligt. När man famlar runt i mörkret och inte vet vart man är, så har man förmodligen väldigt svårt att veta vart man ska. Som ett resultat av detta har jag färdats väldigt långt men när lampan tänds inser jag att jag hamnat lite vilse.

Jag är glad att jag inte hamnade så långt från vägen att jag inte kan hitta tillbaka.

Så den namnlöse fienden, vars existens jag bara anade är nu verklighet och det är skönt att veta vad det är för demoner jag måste besegra. Jag har redan börjat besegra minnesluckorna och blackouterna genom att skriva ner allt. Hur löjligt det än är. Nackdelen här är väl att jag inte kan skylla på att jag har glömt bort vad som hände när jag sitter i heta stolen. Men å andra sidan är jag mycket mer medveten om vad som KAN hända när jag tappar greppet, så nu är det nog en säkrare miljö runt omkring mig.

Jag har blivit beordrad att skriva av mig nu. Det är inte längre på eget bevåg, 2 av mina 3 lyckotroll anser att jag måste använda mig av det skrivna ordet för att exorcera mig. Det tredje trollet har inte sagt nåt om det än utan anser att jag behöver ”tid och rum för mig själv”.

Det är nu något som stör mig med folk i allmänhet. Att det aldrig kan prata klartext. De kan inte göra sig förstådda. Ord är bara ord. Tolkningen av dem är det viktiga. Avsikten är helt värdelös för mottagaren.

Exempel: Jag skiter väl i om du menar väl, om jag blir sårad av det du säger så blir jag väl sårad, hur väl du än menade.

Så med lite tur så kommer det fler skumma inlägg med tankar klädda i ord. Hoppas ni hänger med och läser dem, och gärna kommenterar dem, det ska tydligen vara läkande med feedback.

Det ska även sägas att nu när jag har en fiende, är min fokus på den. Tidigare var jag kanske lite oberäknelig då jag slog vilt omkring mig i hopp om att få in en rallarsving på den. Mitt lugn har återvänt.

Välkommen tillbaka, Pierre.