Jag begår självmord varje dag.

Med en sån ljus och lättsam öppning måste jag ju nästan förklara mig. Nej, jag är inte inne i någon depression, jag mår faktiskt riktigt bra, men jag tänkte fånga ögat på läsaren direkt.

Egentligen är det inte helt rätt att använda sig av en sådan liknelse med tanke på att definitionen för självmord är att man mördar sig själv och således slutar att leva men hela trädet och alla dess grenar ser olika ut beroende på vem som sitter i dess skugga, och när de gör det att jag tänker envist fortsätta med liknelsen.

Jag kör över hela publikum med min lövblås och när jag rensat sitter det bara fetton kvar som den inte orkade lyfta. Folk som vänder kappan efter vinden är redan med på noterna men ”fettona” ska jag prata vidare med, det är ni som är värda besväret, även om många av er inte lyssnar utan är så nerkörda i uppgiften att bli fetare av ego-godiset som bara består av kolhydrater i form av inskränkta tankar och fett i form av riktigt kass självdistans, men å andra sidan kan det vara svårt att ha en sådan distans när man sitter bredvid sig själv.

”Yo momma”-skämt? njae, men en kul liten twist i alla fall, nu kör vi!

Så jag har redan sagt att jag begår självmord varje dag, fick ni med det? Bra…

vad jag menar är att jag medvetet slår ihjäl den lilla rösten i huvudet som säger till mig att jag gör saker jag inte borde. Självdestruktivt beteende? Kanske, men jag tror att det är tillräckligt vanligt för att klassas som ”normalt”. Så här kommer mitt lilla intro:

Inom oss alla har vi en liten röst, den går under namnen samvete, moral, etik, eftertanke och sunt förnuft. I mitt inlägg om hjärnans uppdelning av tre zoner, för de av er som minns det, definierar jag dess hemvist som ”det undermedvetna”. Alltså, den lilla rösten bor i ditt undermedvetna.

Vad som händer när mordet sker är, och nu ska vi gå igenom en liten mordutredning här, att gärningsmannen skapar ett motiv genom ett mål, inte tvärtom, och utifrån detta väljer att, inte bara ignorera, sitt sunda förnuft utan rätt och slätt slå ihjäl det.

Jag menar, hur ofta har ni inte gjort saker ni svor att ni aldrig skulle göra? Låtit er övertalas att göra saker ni egentligen inte vill/kan/har tid med. Följt med på krogen trots att ni har jobb dagen efter, haft sex utan skydd (”för att det är skönare”) trots att ni inte är i någon position att kunna ta hand om ett eventuellt barn? Helt enkelt ställt till det för er själva med flit?

Alltför ofta men, återigen, det är tillräckligt vanligt för att vara normalt.

Så, varför? Varför gör vi så?

Jag tror att människan behöver kampen, att motivationen består i hur mycket vi får kämpa för saker. Vi ser exempel på detta i den stora sex-jakten då man älskar att ragga och hela fasen när man är nykär för att sedan ogilla fasta, trygga relationer, och tröttna när det blir så.

Vi ser mer exempel på detta när vi tittar på hur vi uppskattar saker vi har. De dyra, svåra att komma över, sakerna är mer värdefulla för oss och inte bara i pengar utan även affektionsvärde medan vi gärna slänger med grejer vi kom över billigt. För att binda ihop relationsbiten med objektbiten  är vi väldigt måna om objekt vi har erhållit från en person vi för närvarande uppskattar mycket, medan tjafs vi fick från nån vi bryr oss mindre om också får en representativ plats i papperskorgen väldigt snart.

Saker vi behöver blir faktiskt mindre värdefulla för oss medan vi sätter stort värde på skit vi klarar oss utan.

Jag träffade en kompis häromdagen som försökte övertyga mig om att hans äggkokare är livsviktig för honom eftersom han älskar ägg på morgonen. Det sorgliga i ekvationen är att han äter ägg max en gång i månaden till frukost och då steker han dem till någon dålig ursäkt för ”scrambled eggs” med lite bacon som är mer sladdrig än gamla raggsockar när han är klar och ett riktigt skitigt té som jag nästan blir förbannad över på riktigt då jag är en liten te-bög som minsann ska ha bra te annars får det vara.

Så alltså, vi har en sned syn på världen och uppskattar ”fel” saker som i tur blir rätt eftersom värderingen som räknas görs av en själv. Och förblindad av omständigheter och luddiga värderingar skapar vi del ett av motivet för mordet.

Sen kommer utomstående värderingar och inkräktar vilket ger oss del två av det där motivet för mordet vi pratar om.

Så om ni har hängt med så här långt inser ni nu vart jag vill komma; till lösningen!

Det är nu detektiven träder fram i rummet där alla misstänkta och på annat sätt inblandade samlats längs med väggarna. Änkan sitter i soffan och gråter krokodiltårar och du har ännu inte insett att det är du som är alla dessa personer egentligen.

Du står fast vid att du är oskyldig, du skyller på media, du skyller på vänner medan du gör allt som står i din makt för att övertyga alla i din omgivning att du minsann inte faller för grupptryck.

Nej, du är jävligt unik, helt klart.

Så vad gör du nu när det har bevisats att det är du och ingen annan som fattar besluten? Som mördare ditt samvete? Som drogade ditt sunda förnuft?

Du skyller ifrån dig…

Och cirkeln börjar om, spiralen snurrar vidare, dalar nedåt tills dagen du lgger på dödsbädden och ångrar dig.

Så, det var ju jävligt upplyftande, vilken liten glädjebomb inlägget visade sig vara… Jadå, vi är ju knappt halvvägs.

 

Lösningen!

Klart vi måste ha med en sådan.

Så nu har vi svaren, men vi saknar frågorna. Du vet alltså de facto att det är du som är variabeln som drar ekvationen till ett minus. Så hur ska vi göra dig till ett plus igen?

Här kommer mina steg lite som i en modeblogg av nån av syskonen Fahrman. Typ ”Matcha din skitfula jacka med skitfulla byxor sm du tror är snygga för att översinnet har bestämt det”. Njae, men så här ser det ut:

1. Lär dig ditt eget språk!

   Du tänker på ett högst individuellt sätt, dina värderingar måste skrivas ner och motiveras. Börja med att skriva ner vad du tycker om dig själv och sedan varför du gör det. Bränn lappen efteråt om du är lite orolig för att någon ska råka hitta den. Vi är ju trots allt perfekta och omgivningen får inte veta sanningen…

2. Tänk före!

   Varje sekund fattar du ett beslut, och du ändrar dig hela tiden. Vad sägs om att göra ett litet avvägande och hara till dig lite? Kanske inte skynda in i saker utan ta nästa buss istället för att se vad som hände med den första? Även om du inte kan räkna med att resultatet blir detsamma så kan du ju räkna med att det blir så, så slipper du såna där obehagliga överraskningar;

3. Förvänta dig inget!

   Ett öppet sinne är alltid mysigt. Med en stor dos cyniskt tänkande men ändå med ett leende på läpparna, som inte nödvändigtvis måste vara sarkasm, kommer du uppeva en skönare tillvaro. Helt ärligt. Skojar inte.

För de av er som inte fattat ett jävla jota av ovanstående kan jag bara beklaga att jag inte kunde förmedla vad jag ville till er, men jag sätter min tro till fettona. Ni orkar förmodligen inte lyssna, ni har förmodligen redan er stil, ert sätt och era värderingar. Och för all del, tjocka på er lite till, det gör inget.

Jag? Jag tänker åka tillbaka till mitt mentala fat-camp.

Cheerio!