Jag skrev det här för kanske ett år sen men jag publicerade det aldrig. Helt nyligen fick jag skäl att titta på det igen. Och här kommer det nu, ett inlägg jag måste bli av med. Mycket nöje.

En gång i tiden byggde jag mitt liv på dig. Alla mina värderingar, alla mina murar, alla vapen och försvar skapades för att du bodde i mitt hjärta.

En gång i tiden slöt jag mina ögon och öppnade dem bara för att beskåda dig. För varje ögonblick tillhörde dig.

En gång i tiden lämnade du mig. Alla tårar jag fällde då skapade ett hav jag ville drunkna i, liksom jag brukade drunkna i den blick som jag nu saknade.

Efter den tiden var jag vilse en stund, mina tankar var alltid hos dig, men du var inte här. Kan man klandra mig för att jag var ekade och repeterade samma tankar?

Mina vänner och min familj tröstade mig, med sin existens gav de värme, med sina ord gav de styrka. Och jag växte igen, och byggde upp ett nytt liv. Men ändå var tankarna hos dig, jag ägde dem inte.

Jag hatade den tiden för att det kändes som att jag aldrig kunde komma över dig.

När jag äntligen var stark nog att tala igen, när tankarna på dig var värdelösa och inte längre spelade någon roll. Då kom du, förklädd, till mig. Du hånade mig, du skrattade åt mig och du gjorde allt för att såra mig igen. Och jag såg med en gång att det var du.

Men jag brydde mig inte. Jag låtsades inte om att du fanns, för jag var stark igen. Och den borg jag byggde runt dig som var mitt liv var nu nedriven och övergiven, och jag hade inga skäl att återvända.

I min nya borg såg jag ibland mot fältet där den gamla brukade stå, jag skäms inte för detta. Och ibland kunde jag skymta dig där, irrande bland ruinerna, sparkandes på stenarna som än gång kallades vi.

Än idag går du omkring där ibland, och spottar och fräser. Bevisen för detta finns här.

Jag är lycklig nu, men jag fäller ännu tårar för att du fortfarande har så mycket ilska och sorg i ditt hjärta. Och även om du väljer att tycka att du aldrig kan förlåta mig, så har jag redan förlåtit dig. Och har den tanken i ditt hjärta:

Säg mig, vem är det som egentligen har gått vidare?